lördag 27 december 2014

Internetuppkoppling rakt in i hjärnan?

Kommer ni ihåg förra årets bloggpost Michael Chorost har en dator i sitt huvud, i vilken jag recenserade Michael Chorosts bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005? Jag meddelade blandade känslor inför boken. Å ena sidan fann jag den ge en intressant skildring av tekniken bakom det hörselhjälpmedel som kallas cochleaimplantat, och av dess psykologiska och sociala konsekvenser. I följande stycke lyfte jag fram något av det bästa hos boken:
    Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.
Å andra sidan fann jag (se bloggpostens Fotnot 1) bokens långa självbiografiska partier märkligt känslokalla och mekaniska.

Min uppfattning om hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines and the Internet (2011) är mer entydigt negativ. Den obehagligt känslokalla egocentriciteten i de självbiografiska partierna återkommer i den nya boken,1 medan denna gång även dess mer fackboksmässiga eller populärvetenskapliga passager har allvarliga brister. Chorosts tes (som innebär en helomvändning jämfört med hans kritiska inställning i den förra boken) är att vi kan och bör gå vidare från cochleaimplantattekniken, och skapa uppkopplingar mot Internet och mot varandra rakt in i våra hjärnor - uppkopplingar som allstå inte tar omvägen via våra normala sinnesorgan. De konsekvenser han tycker sig se är revolutionerande, och inkluderar upplösandet av individen i något slags kollektivt medvetande. Detta för tankarna till Star Trek-seriens skrämmande Borg-samhälle, något Chorost medger, men han associerar hellre till den ensamma människans kontaktsökande och tänker sig det utopiska tillstånd han skisserar som den ultimata kramen. Att en utveckling av det slaget på lång sikt är möjlig håller jag för någorlunda troligt, medan frågan om huruvida den är önskvärd tycks mig helt vidöppen, men det betyder inte att jag är beredd att svälja vad som helst på detta område. Chorosts futurologiska metod består i att han likt en profet fabulerar i stort sett fritt i sina berättelser om hur det kommer att bli, och understödjer sina profetior med som bäst vaga antydningar till argument. Här är en typisk passage:
    Inevitably, fears will arise that some nefarious organization will try to "control" citizens' minds and actions. I believe such fears will be overblown. As I explained2 earlier, the outside activation of cliques in the brain would feel different to the user than her own natural brain activity, much as a photograph is obviously a representation of a scene rather than the scene itself. It would feel artificial and contrived, and so it would be easy to know that it is imposed. Just as people today have learned to avoid spam emails that give links to fake banking websites, people tomorrow will learn to be suspicious of thoughts that feel fake (and block their senders). And just as email programs now successfully filter out most spam, phishes, and viruses, a future incarnation of the World Wide Web will have its own defenses against malicious senders. (s 197-198)
Hur kan Chorost veta allt detta? Det får vi inga besked om. Att läsa boken kort efter Nick Bostroms Superintelligence, där författaren förser varje framtidsscenario med föredömligt välavvägda reservationer och markeringar om epistemisk osäkerhet, ger en skarp kontrastverkan - en kontrast som inte faller ut till Chorosts fördel.

De mer jordnära stycken där Chorost redogör för aktuell forskning, exempelvis kring hur man med hjälp av så kallad optogenetik kan både läsa av och påverka hjärnaktivitet hos möss, är något bättre, men han har en återkommande tendens att övertolka resultaten.

Fotnoter

1) Ett typiskt exempel är följande stycke om hans (då) blivande hustru:
    My new skills of patience and compassion had helped me connect with Victoria. The binding energy of eros had followed. Very well: my next workshop would be our relationship. I had never been in a relationship lasting longer than six months. I needed to learn the challenges and rewards of a long-term relationship. I would learn what it is like for our two bodies to regulate each other on a daily basis, generating subtle and deep oxytocin rewards. We would grow both individually and together. (s 166)
Rent ironiskt blir det när han i ett efterord (s 209) skriver om henne att hon "came into my life when I was halfway through the manuscript, but her warmth and humor have illuminated every page", ty ingenstans i boken står vare sig någon värme eller någon humor att finna.

2) Ordet "explained" bör här inte förstås i dess antydda betydelse "påvisat", utan hellre som "spekulerat".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar