fredag 7 december 2012

Kan en robot tänka?

Är universum oändligt? Har tiden en början? Varför finns någonting snarare än ingenting? Finns Gud? Hur kan man veta att saker man ser omkring sig verkligen finns och att inte alltsammans är en dröm? Kan en robot tänka?

Dessa och andra filosofiska frågor drabbas de flesta av som barn, medan antalet vuxna som öppet grubblar över dem verkar vara betydligt mindre. De flesta (med en del undantag, inklusive yours truly och en hel del av bloggens läsare) tröttnar till slut på frågornas till synes oöverstigliga svårighetsgrad och dömer ut dem som barnsliga drömmerier, för att istället fokusera på mer jordnära ting som huruvida man skall orka träna bort de där onödiga kilona kring midjan, om elräkningen är betald, hur man skall få bilen genom besiktningen, och varför Skavlan lyckas locka norska kungligheter men inte svenska till sin TV-studio. Det är lite synd tycker jag, då de stora frågorna faktiskt förtjänar en del av vår uppmärksamhet. Därför tycker jag också att barns funderingar på dessa frågor är värd all uppmuntran, och därför applåderar jag när någon ger sig på att skriva en barnbok som behandlar någon av dem, som t.ex. den nyutkomna Tänk robot: kan en robot tänka? med text av Peter Ekberg och illustrationer av Anders Nyberg. Boken rekommenderas av förlaget från nio år och uppåt, vilket väl kan vara en bra riktlinje även om jag föreställer mig att ett barn med det rätta intresset och fallenheten kan ha glädje av den något eller några år tidigare.

Ekberg cirklar, varv efter varv, kring de centrala frågorna om vad tänkande och intelligens egentligen är, och huruvida det i så fall är möjligt att konstruera datorprogram och robotar som besitter sådant. Under dessa turer hinner han introducera en rad olika robotar - både verkliga (som t.ex. automatiska gräsklippare, schackprogrammet Deep Blue och Marsvandraren Rover) och diverse fiktiva (som R2-D2, Wall-E och Terminator) och hypotetiska framtidsrobotar. Tänkbara framtidsscenarier som diskuteras är bl.a. uppladdning av mänskligt medvetande på datorer, mer gradvis integration av männsika och maskin, och i viss mån Singulariteten. Även Turingtestet diskuteras. Vad gäller såväl de grundläggande filosofiska frågorna som förutsägelser om vart teknikutvecklingen faktiskt är på väg, väljer Ekberg (klokt nog) att mestadels avstå från att skriva några svar på läsarens näsa. Öppna frågor låter han vara öppna.1

Jag önskar att jag helhjärtat kunde rekommendera den här boken, men jag störs av att framställningen är lite väl ostrukturerad, bitvis snudd på vimsig och ibland något repetitiv. Dessa brister skall dock inte överdrivas, och jag kan gott tänka mig att jag själv i lämplig ålder skulle ha uppskattat boken för dess mångfacetterade uppslag. Jag tenderar att gilla de ofta underfundiga och humoristiska illustrationerna bättre än själva texten.

Fotnot

1) Ett lite irriterande undantag är då Ekberg, efter att kort ha berört solipsismens frågeställning om existensen av andra medvetanden än det egna, fegar ur och skriver "Men oroa dig inte - eftersom du tänker och upplever saker (och det kan du ju vara säker på) så gör alla andra det också." Det är inte alls uppenbart att vi har täckning för en sådan slutsats. Argumentet är ett symmetriargument: varför skulle jag vara ensam om att ha ett medvetande då jag ser ut som vilken annan människa som helst? Men ur min synvinkel (som strikt talat är den enda jag har tillgång till) så är jag inte alls lik andra människor. Andra människor kan jag bara uppfatta genom deras utseende, handlingar, talakter etc, medan jag hos mig själv uppfattar tankar, sinnessrörelser etc på ett ojämförligt mer intimt vis. Mot detta kan invändas att alla andra uppfattar sig själva på liknande vis, vilket bevarar symmetrin. Men hur vet jag i så fall det? Och varför i hela fridens namn är det just den figur som går omkring och kallar sig Olle Häggström som jag har omedelbar inblick i på detta märkliga vis, istället för t.ex. Johan Wästlund, Kristina Lugn, Richard Nixon eller travhästen Ina Scott?

16 kommentarer:

  1. Perfekt julklapp till mina grabbar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara de inte läser denna blogg och får överraskningsmomentet spolierat... :-)

      Radera
  2. Blir julklapp till mina grabbar också och de läser definitivt inte den här bloggen!

    SvaraRadera
  3. Jag hämtade ut årets julkort i printbutiken och såg att de hade en Makerbot i skyltfönstret. Mest en marknadsförings pryl tror jag men det är kanske inte så långt bort att friformsmaskiner blir konsument produkter...så vi pratade lite om det här på kontoret och mina kollegor som alltid är mer på än vad jag är toppade med Wiki weapon. Ja, apropå singulariteten alltså.

    SvaraRadera
  4. Alla ”förnuftiga resonemang” bygger på att man drar slutsatser i enlighet med logikens lagar. Jag anser att dessa, tex. att något sant inte kan implicera något falskt, är abstraktioner av vardagliga erfarenheter.
    En intressant fråga är om logikens lagar gäller även när man lämnar den erfarenhetssfär man tillägnat sig. Uppenbarligen är det ju svårt att få exempelvis kvantmekaniska iakttagelser att helt stämma överens med ”sunt förnuft”.
    Det har lanserats alternativa formella logiker i många sammanhang, som försök att abstrahera iakttagelser vid sidan av det vardagliga. Jag skulle vilja likna det vid när man utgår från en topologi för att sedan undersöka om den kan beskrivas med någon metrik. I det fallet finns ju förstås klara kriterier.
    Exempelvis tar kosmologer för givet att såväl fysikens som logikens lagar gäller i hela Universum. Det anser jag inte att man med säkerhet kan utgå ifrån, men i brist på alternativhypoteser får man väl anta att nollhypotesen gäller.

    SvaraRadera
  5. Hej Olle

    Intressant inlägg. Men det finns något inom detta område som
    borde vara än mer behjärtansvärt och det är frågeställningen huruvida högre däggdjur kan tänka, reflektera, lida och/eller känna ångest. Hur mäter eller visar man iså fall att dessa egenskaper finns hos en annan varelse?

    Idag är det istort sett fullt accepterat att bete sig hur som helst mot djur och nästan suspect att ifrågasetta detta. Den intressanta frågan är vilka mentala förmågor djur har och utifrån detta behandla dem därefter.

    Om vi anter att djur kan lida och känna ångest, vilka argument finns det då för att trots allt behandla djur illa?. Jag kan möjligen räkna upp tre nästa ortogonala skäl. Av egoism, djur är svaga och kan inte hämnas. Det är socialt suspect att tycka att djur skall ha det bra. Eller vederbörande är mycket troende (huvudsakligen någon av de abrahamitiska religionerna) och av rent religiösa skäl tycka att vi har rätt att bete os som vi gör mot djur.

    Den viktiga parametern borde mao vara lidande och smärta, inte art, som avgör hur vi väljer att behandla våra medvarelser.

    Bara för att klargöra min egen ståndpunkt, jag har inga problem med att döda och äta djur, utan ser problemen i en industriell djurhållning.

    Köttätande Djurvän

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte med om beskrivningen att det "idag är i stort sett fullt accepterat att bete sig hur som helst mot djur och nästan suspekt att ifrågasätta detta". Att våra djurfabriker är fasansfulla tror jag faktiskt de flesta håller med om, och både på det området och när det gäller djurförsök finns faktiskt lagstiftning (om än otillräcklig). En bok jag gärna rekommenderar är Hur bör vi handla av Bengt Brülde och Joakim Sandberg.

      Radera
  6. Kan Ekberg resonemang räddas genom att införa sinne/hjärna fysikalism?

    P1. Om något har en tillräckligt funktionell och avancerad hjärna [enligt någon komplex empirisk definition], så har denna någon förmodligen en förmåga till att tänka och att uppleva.
    P2. Person X [som verkar befinna sig "där ute"] har en tillräckligt funktionell och avancerad hjärna.
    C. Alltså har person X förmodligen en förmåga till att tänka och uppleva.

    Eller är sinne/hjärna fysikalism en för svulstig ansats i sådana här metafysiska frågeställningar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slutledningen ser riktig ut, men om premissen P1 tvista de lärde...

      Radera
  7. Inte för att jag haft möjlighet att följa den allra senaste forskningen inom området. Men fotnoten upplever jag filosofer lite kring vad verkligheten är. Ãr det inte så att det är vad som kallas den holografiska principen som förklarar verkligheten... Den "sanna" verkligheten finns endast vid händelsehorisonten till de svarta hålen. Frågan uppstår då om jag(eller mitt medvetande) är ett undantag, eller om jag verkligen finns redan nu vid händelsehorisonten...?
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
  8. Apropå Turing test. Vad tror ni om ett "Turing-test" för självmedvetande?

    Testet utförs enligt följande:
    Förutsättningen är att maskiner med maskiner med artificiell intelligent existerar. Dessa skall dessutom vara minst lika intelligenta som en filosofiintresserad människa.
    Själva testet utförs genom att man skapar ett antal nya maskiner som är isolerade från omvärlden på så sätt att de inte får ta del av tankar om medvetande. Förmodligen bör de inte skolas i filosofi alls.
    Därefter får maskinerna diskutera med varandra.
    Om de börjar diskutera filosofiska frågor utan att beröra självmedvetandet så bör detta tas som ett tecken på ett de inte har självmedvetande.
    Om de däremot diskuterar självmedvetande så skulle det kunna vara en indikation på självmedvetande (eller att de blivit "kontaminerade" med kunskapen, vilket är själva svårigheten med testet plus allt det andra;-))

    //Håkan

    SvaraRadera
  9. Halloj!

    Texten riktar sig främst till barn/ungdomar (även om för all del vuxna också har visats ha glädje av mina faktaböcker). Att tona ner problematiken kring existensen av andra(s) medvetanden var ett val jag gjorde. Rätt eller fel, anledningen var tudelad: 1. Jag tycker inte att en faktabok för barn bör sätta alltför stora griller i huvudet på barn, även om jag gärna stimulerar till kritiskt, filosofiskt och vetenskapligt tänkande och egen reflektion (och vem vet, kanske sitter många läsare och reagerar på samma sätt som Olle och då är den egna reflektionen uppnådd). Jag försöker att hålla ett djup i faktaböckerna och inte släta ut komplexisteten i problematiken för mkt. Jag ville i detta fall inte uppmuntra till att en ung läsare plötsligt börjar fundera på om mamma och papp, vänner eller syskon inte existerar annat än som fantasi, eller att de inte har några upplevelser, känslor etc som ligger till grund för det yttre beteendet (Zombies). 2. Dessutom är det påstående jag presenterar en faktasats och är som sådan antingen sann eller falsk. Man kan tvivla på om den är sann och det är svårt att anföra tillräckligt goda skäl för att avfärda motsatsen helt, men jag anar att den är sann (förutom eventuellt i vissa neurposykiatriska tillstånd eller så). Rekommenderar ex GE Moores fina bok, "Some main problems of philosophy" som trots att den är rätt gammal är mycket läsvärd.

    Hälsar
    Peter Ekberg

    SvaraRadera
  10. Hej Olle

    Jag skulle verkligen uppskatta dina synpunkter på mitt förslag ovan.

    //Håkan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om jag har något klokt att säga om din instrumentalistiska definition av självmedvetande.

      Radera
    2. Instrumentalistisk? Notera att jag menar att det bara är indicier bland annat för att vi inte kan definiera vad självmedvetande är. Metoden jag beskrev sökte efterlikna den vi faktiskt använder när vi antar att alla människor har det (vilket vi inte heller kan bevisa)

      //Håkan

      Radera