torsdag 28 juni 2012

Människan och världsrymden

65 years

I dagsläget är kolonisation av världsrymden knappast en uppgift som förtjänar att hamna högt på en agenda över för mänskligheten angelägna projekt, men i ett lite längre perspektiv tycker jag nog att det vore sorgligt om xkcd:s sammanfattning över vår erövring av "the final frontier" förblev riktig. Vår potential är stor - se t.ex. det föredrag av Stuart Armstrong som jag tidigare hänvisat till för en fingervisning om vad som i princip torde vara inom räckhåll, kanske redan detta århundrade. Den framstående fysikern David Deutsch ger, i sin innehållsrika och mycket inspirerande men också arroganta och ytterst irriterande bok The Beginning of Infinity1, sin egen syn på förhållandet mellan människan och världsrymden:
    Some people become depressed at the scale of the universe, because it makes them feel insignificant. Other people are relieved to feel insignificant, which is even worse. But, in any case, those are mistakes. Feeling insignificant because the universe is large has exactly the same logic as feeling inadequate for not being a cow. Or a herd of cows. The universe is not there to overwhelm us; it is our home, and our resource. The bigger the better.

Fotnot

1) Jag siktar på att återkomma om denna bok här på bloggen, men vill för ögonblicket inte säga så mycket mer än så här, då tidskriften Axess lovat arvodera mig för en recension av boken, och jag i gengäld gärna låter dem komma först med att publicera mina tankar om den.

lördag 23 juni 2012

Alan Turing 100 år

Alan Turing (23 juni 1912 - 7 juni 1954) - datorns fader och en av 1900-talets främsta och mest inflytelserika tänkare - skulle ha fyllt 100 år idag om det inte vore för hans tragiska död. Ännu inte 42 år fyllda plågades han ihjäl av ett barbariskt brittiskt rättssystem, blott ett tiotal år efter sin unika insats för att förhindra tysk seger i andra världskriget.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/c8/Alan_Turing_photo.jpg

Turing växte upp i England, visade tidigt en exceptionell matematisk talang, och påbörjade 1931 sina matematikstudier i Cambridge. Hans första större matematiska arbete inbergep ett bevis av centrala gränsvärdessatsen, vilket var en stor intellektuell prestation även om han var okunnig om att den finske matematikern Jan Waldemar Lindeberg hade visat samma sak något decennium tidigare.

Hans nästa uppsats - On Computable Numbers, with an Application to the Entscheidungsproblem, publicerad 1936 i Proceedings of the London Mathematical Society - räknas med rätta som ett av 1900-talets viktigaste matematiska arbeten, och kom att ligga till grund för hela det ämne som idag kallas datalogi och som i hög grad bidragit till att stöpa om våra liv.1 Han införde den modell som kom att kallas Turingmaskinen, vilken blivit paradigmatisk för vad vi menar med en datorberäkning. Med sin (teoretiska) konstruktion av en så kallat universell Turingmaskin - en Turingmaskin som kan simulera varje annan - visade han, lite löst talat, att varje dator över en viss nivå kan göra allt som vilken annan dator som helst kan göra. Vad han däremot visade inte finns, är en Turingmaskin som givet vilken som helst annan Turingmaskin ger ett korrekt ja/nej-svar på huruvida den senare någonsin stannar; detta medförde ett negativt svar på Hilberts så kallade Entscheidungsproblem.

Efter ett par år vid Institute for Advanced Study i Princeton 1936-1938 återvände Turing till sitt hemland, där han kom i kontakt med Ludwig Wittgenstein, med vilken han hade djupa meningsskiljaktigheter rörande matematikens grundvalar. Åren under andra världskriget kom han att ägna åt arbete av något mindre vetenskaplig men desto större militär betydelse. Han var den kreativa motorn för det hemliga arbetet med att knäcka Enigma - det krypto som tyska flottan använde sig av. Detta framgångsrika kodknäckande kan möjligen ha haft avgörande betydelse för krigets utgång.

Efter krigsslutet fortsatte Turing att engagera sig i datalogins tidiga utveckling, med viktiga insatser för konstruktionen av några av de tidigaste datorerna, och med mer teoretiskt arbete. Han var en tidig visionär rörande artificiell intelligens. Är det möjligt för maskiner att tänka? Turings svar var ja. Hans kriterium, det så kallade Turingtestet2, kan (och bör) visserligen kritiseras för att implicera en antropomorf syn på intelligens, men har genom dess instrumentella karaktär fått stort och viktigt inflytande. I uppsatsen Intelligent Machinery: A Heretical Theory från 1951 talar han om något som liknar den Singularitet jag ofta återkommit till här på bloggen:
    My contention is that machines can be constructed which will simulate the behaviour of the human mind very closely. [...] To do so would of course meet with great opposition, unless we have advanced greatly in religious toleration from the days of Galileo. There would be great opposition from the intellectuals who were afraid of being put out of a job. It is probable though that the intellectuals would be mistaken about this. There would be plenty to do, trying to understand what the machines were trying to say, i.e. in trying to keep one’s intelligence up to the standard set by the machines, for it seems probable that once the machine thinking method had started, it would not take long to outstrip our feeble powers. There would be no question of the machines dying, and they would be able to converse with each other to sharpen their wits. At some stage therefore we should have to expect the machines to take control, in the way that is mentioned in Samuel Butler’s "Erewhon".3

Turings sista år blev förfärliga. Vintern 1952 drabbades han av ett inbrott i hemmet, och gjorde en polisanmälan, varvid framkom misstankar (vilka visade sig vara riktiga) om att en yngling vid namn Arnold Murray, med vilken Turing haft en sexuell förbindelse, var inblandad. Homosexualitet var förbjudet, och Turing dömdes för "gross indecency" att välja mellan fängelse och det slags hormonbehandling som benämns kemisk kastrering. Han valde det senare, vilket inte slog väl ut, och den 7 juni 1954 tog han sitt liv.

Ett visst mått av postum upprättelse fick Turing då dåvarande permiärminister Gordon Brown i september 2009 kungjorde följande.
    Thousands of people have come together to demand justice for Alan Turing and recognition of the appalling way he was treated. While Turing was dealt with under the law of the time and we can't put the clock back, his treatment was of course utterly unfair and I am pleased to have the chance to say how deeply sorry I and we all are for what happened to him. Alan and the many thousands of other gay men who were convicted, as he was convicted, under homophobic laws, were treated terribly. Over the years, millions more lived in fear in conviction. I am proud that those days are gone and that in the past 12 years this Government has done so much to make life fairer and more equal for our LGBT community. This recognition of Alan's status as one of Britain's most famous victims of homophobia is another step towards equality, and long overdue.

    But even more than that, Alan deserves recognition for his contribution to humankind. For those of us born after 1945, into a Europe which is united, democratic and at peace, it is hard to imagine that our continent was once the theatre of mankind's darkest hour. It is difficult to believe that in living memory, people could become so consumed by hate – by anti-Semitism, by homophobia, by xenophobia and other murderous prejudices – that the gas chambers and crematoria became a piece of the European landscape as surely as the galleries and universities and concert halls which had marked out the European civilisation for hundreds of years.

    It is thanks to men and women who were totally committed to fighting fascism, people like Alan Turing, that the horrors of the Holocaust and of total war are part of Europe's history and not Europe's present. So on behalf of the British government, and all those who live freely thanks to Alan's work I am very proud to say: we're sorry, you deserved so much better.

I år hedras Alan Turings minne genom firandet på bred front av Turingåret 2012. Han har ägnats flera biografier, varav Andrew Hodges Alan Turing: The Enigma är mest uppmärksammad och mycket läsvärd.

Fotnoter

1) En av de mest stimulerande kursböcker jag ställdes inför under mina civilingenjörsstudier åren kring 1990 var Kent Peterssons Beräkningsbarhet för dataloger. Denna ägnas till större delen åt att med modernare språkbruk och formalism pedagogiskt återskapa resultaten i Turings uppsats från 1936.

2) Ett datorprogram A och en människa B har att kommunicera med en människa C via något slags textinterface. C vet inte vem som är vem av A och B, och båda har till uppgift att föreställa människa på ett sätt som övertygar C. Om C inte förmår avgöra att det är A som är ett datorprogram anses A ha klarat testet och besitta intelligens på mänsklig nivå. Varje år avgörs en tävling om The Loebner Prize till det program som gör den bästa imitationen av detta slag, men på vissa håll inom AI-forskningen anses tävlingen vara som bäst irrelevant för seriös forskning.

3) Ett halvt sekel och mer därtill har förflutit utan att Turings scenario har besannats. Man kan ibland höra detta anföras som argument för att AI på mänsklig nivå är ett hopplöst företag, men jag har svårt att se kraften i det argumentet.

onsdag 20 juni 2012

I väntan på Sommar: Filosofiska rummet

Målning av trädgårdsmöbler. Vad passar väl då bättre än att lyssna till P1:s Sommar? Men det programmet har ju säsongspremiär först på lördag, så vad göra? Nuförtiden, med podradio, kan man ju när som helst välja att lyssna på snart sagt vad man vill. Det slår mig att jag hörde på Filosofiska rummet - detta sympatiska och intelligenta program som jag dock tyvärr inte lyckats skaffa mig någon rutin på att ratta in - i söndags, och bjöds på ett sommarsspecial med filosofiska lästips för hängmattan.1,2 Så varför inte lyssna till några tidigare avsnitt av Filosofiska rummet?

Sagt och gjort! En första strykning av träbord och -soffa räckte (nästan) till tre spännande avsnitt: ett om den av fysikern Stephen Hawking lite förhastat utropade filosofins död3, ett om global rättvisa i globaliseringens tidevarv, och ett som (faktiskt inte särskilt långsökt) knöt ihop 1600-talsfilosofen Blaise Pascals förkärlek för aforismer med dagens snabba och korthuggna sociala medier4.

En och annan lyssnare kanske i förstone finner programmet en smula tamt: sällan eller aldrig råkar några av debattörerna i luven på varandra. Jag vill dock tolka programmets vänliga ton på ett annat sätt, nämligen att deltagarna som regel bemödar sig om den filosofiska dygden att noggrant och välvilligt försöka förstå och sätta sig in även i meningsmotståndares tankegångar, hellre än att omedelbart och utan större eftertanke söka leverera ett dräpande motargument.5

Filosofiska rummet. Rekommenderas!

Fotnoter

1) Tre av de fyra böcker som tipsades om blev jag genast sugen på att läsa: Människans revolt av Albert Camus, Micromotives and Macrobehavior av Thomas Schelling, och Filosofi i en ny tonart av Susanne Langer.

2) Nya boktips utlovas i programmets säsongsavslutning nu på söndag.

3) Dylika vulgära utfall mot filosofiämnet från just fysiker verkar vara något som ligger i tiden. Ett sådant från Lawrence Krauss tog jag upp här på bloggen för en tid sedan.

4) I denna diskussion kring Pascal och Twitter (liksom för övrigt i söndagens bokspecial) deltog stamgästen Jeanette Emt, vilket jag fann dubbelt passande. Jeanette är inte bara djupt lärd och kunnig i filosofiämnet och dess historia, utan också vad gäller Facebookaforismförfattande den klart vassaste virtuosen i min bekantskapskrets.

5) Ja, jag vet. Jag har ett och annat att lära vad gäller praktiserandet av denna dygd.

måndag 18 juni 2012

Crazy!

Crazy betyder galen. Kan en hypotes om hur världen är beskaffad vara värd att ta på allvar även om den skulle vara helt crazy?

Svaret på frågan beror på exakt vad man menar med crazy. Det slår mig att några av mina favoriter bland nutida tänkare inom vetenskapsteorin använder ordet på drastiskt olika vis. Å ena sidan har vi fysikerna Jean Bricmont och Alan Sokal, som använder ordet crazy i en betydelse som gör att svaret rimligtvis måste bli nej. Å andra sidan har vi filosofen Eric Schwitzgebel, som ger ordet en definition med vilken vi nog tvingas besvara frågan med ja.

Vi börjar med Bricmont och Sokal. I deras synnerligen läsvärda essä Defense of a modest scientific realism diskuterar de bland annat det problem som kallas underdeterminering av vetenskapliga teorier, vilket innebär att oavsett vilka observationer vi gjort finns mer än en teori (i själva verket oändligt många) som kan förklara observationerna:
    In order to clarify the situation, it is important to understand how the underdetermination thesis is established; then, its meaning and its limitation become much clearer. Here are some examples of how underdetermination works; one may claim that:

    - The past did not exist: the universe was created five minutes ago will all the documents and all our memories referring to the past in their present state. Alternatively, it could have been created 100 or 1000 years ago.

    - The stars do not exist: instead, there are spots on a distant sky that emit exactly the same signals as those we receive.

    - All criminals ever put in jail were innocents. For each alleged criminal, explain away all testimony by a deliberate desire to harm the accused, declare that all evidence was planted by the police and all confessions were obtained by force.

    Of course, all these "theses" may have to be elaborated, but the basic idea is clear: given any set of facts, just make up a story, no matter how ad hoc, to "account" for them without running into contradictions.

    It is important to realize that this is all there is to the general (Quinean) underdetermination thesis. Morever, this thesis, although it played an important role in the refutation of the most extreme versions of logical positivism, is not very different from the observation that radical skepticism or even solipsism cannot be refuted: all our knowledge about the world is based on some sort of inference from the observed to the unobserved, and no such inference can be justified by deductive logic alone. However, it is clear that, in practice, nobody ever takes seriously such "theories" as those mentioned above, any more than they take seriously solipsism or radical skepticism. Let us call them "crazy theories" (of course, it is not easy to say what it means for a theory to be non-crazy). Note that those theories require no work: they can be formulated entirely a priori. On the other hand, the difficult problem, given a set of data, is to find even one non-crazy theory that accounts for them. Consider for example a police enquiry about some crime: it is easy enough to make up a story that "accounts for the facts" in an ad hoc fashion (sometimes lawyers do just that); what is hard is to discover who actually commited the crime and to obtain evidence demonstrating that beyond reasonable doubt. Reflecting on this elementary example clarifies the meaning of the underdetermination thesis. Despite the existence of innumerable "crazy theories" concerning any given crime, it sometimes happens in practice that there is a unique theory (i.e. a unique story about who commited the crime and how) that is plausible and compatible with the known facts; in that case, one will say that the criminal has been discovered (with a high degree of confidence, albeit not with certainty). It may also happen that no plausible theory is found, or that we are unable to decide among several suspects which one is really guilty: in these cases, the underdetermination is real.

    One might next ask whether there exist more subtle forms of underdetermination than the one revealed by a Duhem-Quine type of argument. In order to analyze that question, let us consider the example of classical electromagnetism. [...]

Som kontrast, låt oss ta del av Eric Schwitzgebels beskrivning av den hållning han kallar crazyism:
    Let's call a philosophical position crazy if it's strongly contrary to common sense and the overall state of scientific and other evidence doesn't decisively support it. So, for example, panpsychism -- the view that all objects have minds -- would appear to be crazy. So would solipsism, the view that I am the only being who exists in the universe. So would radical inductive skepticism, the view that we cannot be justified in believing that the sun will rise tomorrow or that grass will by and large remain green. Of course, if the ultimate weight of evidence decisively supported one of these philosophical positions, that position would no longer be crazy. Heliocentrism and special relativity might have been crazy when first conceived but scientific evidence soon rendered them non-crazy. I assume this is not the case for panpsychism, solipsism, or radical inductive skepticism.

    Now, crazyism. Crazyism about a topic is the view that something crazy must be among the core truths about that topic. Crazyism can be justified when we have good reason to believe that one among several crazy views must be true but where the balance of evidence supports none of the candidates strongly over the others. [...]

    Perhaps crazyism is justified regarding interpretations of quantum mechanics. [...] I am inclined to think that crazyism is also a justifiable attitude to take toward the relationship between conscious experience and the physical world. All viable options are, when closely examined, strongly contrary to common sense, and none is decisively supported by the overall state of the evidence.

Jag är böjd att instämma i Bricmonts och Sokals synsätt, liksom i Schwitzgebels crazyism, och det finns inte ens någon konflikt mellan dem trots att de ger olika svar på min inledande fråga. De divergerande svaren kommer sig av att de använder ordet crazy i helt olika betydelser.

torsdag 14 juni 2012

Norsk sifferunderhållning dryftad i Umeå

Jag skriver detta på väg hem från nyss avslutade NORDSTAT - 24th Nordic Conference on Mathematical Statistics i Umeå - en mycket lyckad konferens, kan jag lite skrytsamt (jag satt i programkommittén) sammanfatta den. Höjdpunkterna var många. Hit hörde Richard Gills öppningsföredrag om statistisk argumentation i rättsväsendet, som jag häromdagen gjorde reklam för, och hit hörde också den norske biostatistikern och (numera) TV-profilen Jo Røisliens föredrag. Røislien diskuterade popularisering av matematik och statistik med utgångspunkt i sin TV-serie Siffer, som i höstas visades i norsk TV på bästa sändningstid och nådde (med norska mått mätt) storpublik.

Kan man verkligen gå hem i TV-sofforna med ett program om matematikens och statistikens metoder och reslutat? Tydligen. Och varför inte? Fredrik Lindströms Värsta språket, som ju blev mäkta populärt här i Sverige, behandlar visserligen ett annat ämne, men är ett program i samma anda (och tjänade enligt Røislien som en av inspirationskällorna för Siffer).

Jo Røislien och den övriga redaktionen lade flera års arbete på att fundera över hur olika centrala matematiska och statistiska begrepp kan säljas in hos den breda TV-publiken. Ett exempel är linjär regression, som i det matematiska uppslagsverket Wolfram MathWorld beskrivs så här:
    A regression that is linear in the unknown parameters used in the fit. The most common form of linear regression is least squares fitting.
Denna förklaring dömde Røislien ut som oduglig för den typiske TV-tittaren, som inte vet vad "regression" betyder, och ej heller "linear", eller "parameter", eller "fit", eller "squares", eller "fitting". Vad göra? Efter mycket funderade slogs han plöstsligt av snilleblixten att beskriva linjär regression som en promenad med hunden:

Snälla SVT, kan vi inte göra ett försök med NRK:s Siffer-koncept?

tisdag 12 juni 2012

Andersson vs Häggström, Göteborg 2004

Min karriär som tävlingsspelare i schack - som spänner över tre decennier men som legat på is de senaste åren - har mestadels präglats av fegspel och bisarra misstag (turneringssegrar och andra ljusglimtar har varit few and far between). När jag funderar över vilket som kan vara det allra bisarraste parti jag spelat fastnar jag för mitt enda möte med Sveriges genom tiderna starkaste schackspelare, stormästaren och legenden Ulf Andersson. I samband med schack-SM i Göteborg 2004 arrangerades en simultanmatch, där Ulf ställdes att samtidigt spela mot tio schackintresserade forskare och professorer vid Chalmers och Göteborgs universitet.

Uttagen till denna propagandamatch ville jag naturligtvis vara välförberedd, och kom till spel med följande välgenomtänkta idéer. Jag visste att jag skulle föra de svarta pjäserna, och hade bestämt mig för att (a) bemöta 1.d4 d5 2.c4 med 2.- e6 snarare än 2.- c6 för att inte låta Ulf koppla på autopiloten i avbytesvarianten i slaviskt, och (b) spela snabbt, för att utnyttja simultansituationen till min fördel. Det rörde sig nämligen om en så kallad klocksimultan, med betänketiden 60 minuter per spelare och parti; till skillnad från i vanligt simultanspel är det i en sådan tillåtet att dra när man så önskar, t.ex. när simultangivaren just vänt ryggen till.

Ulf Andersson - Olle Häggström, simultanmatch, Göteborg 2004.

1. e4

Ajdå, där gick del (a) av förberedelserna åt pipan. Hur det gick med (b) skall jag återkomma till längre fram.

1.- e6 2.d4 d5 3.Sc3

Här har jag genom åren varit ungefär lika förtjust i det franska försvarets båda huvudvarianter 3.- Lb4 (Winawer) och 3.- Sf6 (klassiskt). Det slog mig att jag sett ett stort antal partier där Ulf med de svarta pjäserna själv spelat 3.- Sf6, att han därför torde räknas som världsledande expert på den varianten, och att det därför vore säkrast att undvika den. Detta övervägande visar att jag inte alls begripit svårighetsgraden i den uppgift jag stod inför. Ulf är naturligtvis världsledande expert på schack, rätt och slätt.

3.- Lb4 4.e5 c5 5.a3 Lxc3+ 6.bxc3 Dc7 7.Sf3 b6 8.Lb5+

Med detta drag sätter vit käppar i hjulet för svarts plan att medelst La6 byta bort vitfältslöparna.

8.- Ld7 9.Ld3 La4

Denna decentralisering kan se lite märklig ut, men anbefalles faktiskt av spelöppningsteorin. De positionella poängerna består dels i att vits tematiska framryckning med a-bonden hejdas, dels i att trycket mot c2-bonden minskar vits rörelsefrihet. Som bonus finns ett taktiskt hot i ställningen, nämligen 10.- cxd4 11.cxd4 Dc3+ 12.Ld2 Dxd3 13.cxd3 Lxd1 med goda utsikter att uppnå ett fördelaktigt slutspel. Detta parerar emellertid vit enkelt.

10.0-0 Se7 11.Lg5 h6 12.Lxe7 Dxe7 13. c4 0-0 14. cxd5 exd5

Möjligen hade jag gjort bättre i att (t.ex. med 11.- c4) förhindra denna omstrukturering av centrum, Det fyra-mot-tre-överläge vit uppnått på kungsflygeln hotar på sikt att omvandlas till ett farligt angrepp. Hittills har Ulf spelat mycket snabbt, och vi har gjort av med cirka 10 minuters betänketid vardera. Medan Ulf även i fortsättningen spelar snabbt börjar jag själv använda flera minuter per drag - ett på tok för långsamt tempo för ett 60-minutersparti. Därmed kan vi konstatera att även del (b) av mina förberedelser gått om intet.

15.Dd2 Sc6 16.c3 Sa5

Det är svårt att tro det i detta läge, men blott tio drag senare kommer svarts lätta pjäser att agera dödsföraktande spjutspetsar i ett kontringsförsök på kungsflygeln.

17.Df4 c4 18.Lb1 Ld7 19.Ta2 Sc6 20.Te1 Sd8 21.a4 Se6 22.Dc1 a6 23.h3 b5 24.axb5 axb5 25.Tee2 Sg5 26.Se1

Nu hotar vit att med 27.f4 flytta fram sina positioner på kungsflygeln, varefter svarts försvarsuppgift skulle bli svår. Mitt nästa drag är ett semidesperat försök att komma till rätta med den negativa trend jag tyckte mig uppfatta i partiet. Ett bättre sätt att hantera ställningen hade troligtvis varit att medelst 26.- b4 gripa initiativet på damflygeln.

26.- Lxh3?! 27.f4?!

Ulf väjer här för komplikationerna efter 27.gxh3 Sxh3+, som dock ser ut att ge vit fördel. Silikonmonstret anger det stenhårda 28.Kh2!? Dh4 29.Sf3 Dh5 30.Kg3! och menar att svart inte har tillräcklig kompensation. Istället uppkommer en ställning där vit har två lätta pjäser mot torn och två bönder, och något som påminner om dynamisk jämvikt inställer sig. Redan här har jag emellertid försatt mig i tidsnöd, med bara några få minuter kvar av betänketiden, medan Ulf har gott om tid (men samtidigt en handfull andra partier kvar att färdigspela).

27.- Lg4 28.fxg5 Lxe2 29.Txe2 Dxg5 30.Dc2 g6 31.Sf3 Dg4 32.Dc1 Kg7 33.Tb2 Tfb8 34.Kf2 h5 35.g3 Ta3 36.Tb4 Ta5 37.Db2 Tb6 38.Dd2 Ta1 39.Db2

Här bör svart dra 39.- Ta5 och fortsätta avvakta, varefter det inte är uppenbart hur vit skall kunna åstadkomma något vare sig på dam- eller kungsflygeln. Mina tankar gick i dessa banor, men med blott ett par minuter kvar på klockan vågade jag inte lita på min bedömning. Plötsligt tyckte jag mig se en remischack i form av 39.- Tba6 40.Txb5 Dh3 följt av 41.- T6a2 42.Lxa2 Df1+ 43.Ke3 Dd3+ 44.Kf2 Df1+, och beslöt mig för att satsa på den.

39.- Tba6?? 40.Txb5 Dh3 41. Tb7 T6a2

Till min fasa upptäckte jag här att vit kan spela 42.Dxa2! Txa2 43.Lxa2 med en materiell övervikt som trots den offensivt placerade svarta damen torde räcka till vinst efter omsorgsfullt spel. Det syntes på Ulf att han övervägde detta drag, men när han till min förvåning drog...

42.Lxa2??

...tolkade jag det som att han valde att ta det säkra före det osäkra och nöja sig med remi.

42.- Df1+ 43.Ke3 Dd3+

Vad som nu inträffar är farsartat. Ulf sträcker fram handen, och jag tar glad i hågen emot den med orden "remi alltså?". Ulf ser förvånad ut men svarar att "tja, om du bjuder remi så går jag gärna med på det". Hans avsikt med handframsträckningen hade varit att ge upp, och om jag hade ägnat blott några sekunder åt ställningen hade säkert ochså jag sett 44.Kf2 (eller 44.Kf4 De4+ 45.Kg5 Df5+ 46.Kh4 Dg4 matt) Tf1+ 45.Kg2 Dxf3+ 46.Kh3 Th1+ och det blir matt i några få drag. Detta är något att bita i för framtida domarseminarier: hur dömer man då den ene spelaren bjuder remi samtidigt som den andre ger upp? Tyvärr insisterade jag i den förvirrade diskussion som uppstod onödigt hårt på remin:

½ - ½

Simultanmatchen slutade 9-1 i Ulfs favör, efter att även Itai Panas uppnått remi - en betydligt rätlinjigare sådan än min.

söndag 10 juni 2012

Nederländskt justitiemord dryftas i Umeå

I en tidigare bloggpost lade jag ut texten om de empiriska vetenskapernas desperata behov av statistisk kompetens, men det finns givetvis också andra sektorer än forskarsamhället där vi statistiker behövs. Däribland rättsväsendet. Om detta kommer en av Europas vassaste statistikteoretiker, min gode vän Richard Gill, att lägga ut texten i sitt öppningsföredrag till NORDSTAT - 24th Nordic Conference on Mathematical Statistics som äger rum i Umeå och inleds imorgon måndag; jag avser själv givetvis att närvara.

Det finns flera exempel på hur fruktansvärt illa det kan gå när domstolar väljer att lita till amatörstatistiker i fall då verklig statistisk kompetens krävs för att rätt värdera evidensläget. Det fall som kom Richard att engagera sig i frågan är processen mot den nederländska sjuksköterskan Lucia de Berk som 2003 dömdes till livstids fängelse för flera mord, baserat en hårresande dålig statistisk kalkyl. Detta påtalades av honom och en rad andra statistiker, och påtalades igen, och igen, och till slut bar deras arbete frukt i och med att de Berk 2010 släpptes och förklarades icke skyldig. I själva verket visar det sig (efter kompetent statistisk analys) inte finnas några goda skäl att misstänka att de händelser som mordutredningen och rättsprocessen behandlade överhuvudtaget skulle inbegripa några mord. Jag sammanfattade historien i Qvintensen 3/2010, och avslutade med att konstatera att...
    den statistiska analysen lugnt kan sägas [vara] så bristfällig att den förtjänar beteckningen pseudovetenskap. Det stämmer till eftertanke att ett sådant rättsövergrepp kunnat ske till och med i en rättsstat som Nederländerna. Att Lucia de Berks liv är slaget i spillror kan inte göras ogjort, men man kan i alla fall hoppas att rättssystemen både i Nederländerna och i andra länder kan dra en och annan lärdom inför framtiden. En sådan skulle kunna vara att det är att föredra att anlita professionella statistiker, hellre än amatörstatistiker, för de statistiska överväganden som behövs för att ta ställning i viktiga rättsfall.
Läs gärna min sammanfattning, men ännu hellre vill jag uppmana läsaren att botanisera på Richard Gills hemsida, som bjuder på en hel del intressant och skrämmande läsning i ämnet.

tisdag 5 juni 2012

Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen

Jag ägnade nyligen (28 maj) en bloggpost åt att kritisera Bosse Holmqvists försvar för relativismen i senaste numret av Arena. Senare samma dag fick jag ett kort ebrev från honom där han dömde ut min bloggpost som en "ryggmärgsreaktion", samt lät förstå att någon ytterligare kommentar från hans sida inte var att vänta. Ickedestomindre fick jag några dagar senare (3 juni) ett längre ebrev av honom där han utförligt diskuterar min bloggpost. Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt, men jag föreställer mig ändå att hans svar kan vara av intresse för bloggens läsare, och jag återger det i sin helhet (och med Holmqvists tillstånd) i slutet av denna bloggpost. Tillåt mig att göra några reflektioner kring hans svar:
  • Redan i sin ursprungliga Arena-artikel gnölar Holmqvist över att att han "kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill", och i hans svar till mig upprepas gång på gång klagosången om hur missförstådd han är. Men man kan undra hur det egentligen står till med hans egen läskunnighet, t.ex. när han skriver "Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) 'hur det verkligen, objektivt, ligger till'. Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga?"

    Jag har i min bloggpost inte sagt ett pip om att jag inte tror på existensen av slutgiltiga sanningar. De finns. Huruvida vi kan komma i besittning av dem är en helt annan sak. Redan i början av bloggposten instämmer jag med Holmqvist i att vi "aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig oföränderlig och universell sanning", och resten av min text genomsyras av denna ödmjuka insikt om fallerbarheten i det vi tror oss veta. Holmqvist oroar sig över ett hjärnspöke han tycker sig ha sett mellan raderna.

  • Omedelbart därefter anklagar Holmqvist mig för att "vilja äta kakan och ha den kvar". Om vi med detta menar att göra skillnad mellan den absoluta sanningen (som jag menar finns) och vår ofelbara tillgång till den (som jag menar att vi inte har), dvs mellan ontologi och epistemologi, så erkänner jag mig skyldig.

  • Det är glädjande att Holmqvist medger att jag "möjligen [har] en poäng" när jag bannar honom för hans bruk av orden "sant" och "falskt" i samband med kejsarens omsvängning i kristendomsfrågan år 312. Tråkigare är att han sedan snabbt faller in i samma gamla perverterade bruk av ordet sanning som tidigare.

  • En smula överraskande meddelar Holmqvist att han alls icke förnekat existensen av en verklighet. "Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har något problem med", skriver han. Och det låter ju lovande, men tyvärr preciserar inte Holmqvist om det är en objektiv verklighet han avser - en objektiv verklighet som finns därute alldeles oavsett människor och kulturer. Men låt oss anta att det faktiskt är en objektiv verklighet han avser (om inte, så är han ju tillbaka i det relativistiska trams som han i början av sitt svar kallar "skräckbilder och straw men"). Denna objektiva verklighet måste då ha vissa egenskaper - faktiska objektiva egenskaper - ty annars är det inte mycket bevänt med dess existens. Vi kan då göra utsagor om dessa egenskaper. Dessa utsagor blir objektivt sanna om de överensstämmer med de faktiska egenskaperna, och objektivt falska om de inte överensstämmer med de faktiska egenskaperna. Någonstans längs detta resonemang (jag vet inte var, och jag ser inte ens någonstans han kan göra det med bevarat förnuft) måste Holmqvist hoppa av om han skall stå fast vid de objektiva sanningarnas icke-existens.

  • Efter att jag en smula raljant spekulerat över vad sådant som liknar faktapåståenden hos Holmqvist egentligen är ("Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?") klagar han över att jag "verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp". Men visst förstår jag att vi använder ordet sanning i olika betydelser. Jag kan bara inte godta hans sanningsbegrepp, där sanning blott betyder att ett påstående vinner acceptans i någon viss kultur eller tradition, utan någon som helst koppling till hur det verkligen ligger till.

  • En ständig källa till ömsesidig irritation i dessa debatter (så även här) är då relativismens kritiker hävdar att relativismens sanningsbegrepp gör sanningen godtycklig, och relativismens försvarare ilsket tillbakavisar detta. Försvararen menar nämligen att vad som går an som sanning beror på den kulturella och sociala kontexten, som inte godtar vad som helst som en sanning. Men vad relativismens kritiker (åtminstone jag själv) menar är ju detta: Vad som är gångbart som sanning (i relativistisk mening) i en viss kultur uppvisar ett oacceptablet godtycke eftersom det är frikopplat från den objektiva sanningen om verklighetens faktiska beskaffenhet. Om Holmqvist befann sig i en kultur som höll sig med föreställningen att månen är gjord av grönmögelost, så skulle han (enligt relativisten) tala sanning då han säger "månen består av grönmögelost", och osanning då han säger "månen består av sten". Den som inte ser det groteska i detta sanningsbegrepp måste vara blind för relativismens galenskaper.

  • När jag hävdar att "vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad" och att "om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar", så svarar Holmqvist med att bekräfta att han ser vetenskapen som ett socialt spel. Och visst, jag är inte dummare än att jag begriper att det ofta finns sådana inslag i vetenskapen. Men är det bara ett socialt spel? Holmqvist öppnar inte för minsta antydan om att vetenskapen också innebär ett sökande efter sanningen - den objektiva sanningen om hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Det kan han inte göra, eftersom han anammat det relativistiska synsätt som förnekar existensen av sådana sanningar.

    Om jag hade den syn på vad vetenskap är som Holmqvist här uttrycker så skulle jag omedelbart säga upp mig från min forskartjänst, ty om vetenskapen bara är ett bluff- och låtsasspel vill jag inte vara med, utan ägnar mig hellre åt något mer meningsfullt. Lite ynkligt tycker jag det är av Holmqvist (om han nu menar allvar med den redovisade vetenskapssynen) att inte ta motsvarande steg. Och om jag vore rektor för Stockholms universitet så skulle jag nog allvarligt överväga att inleda en avskedandeprocess mot den professor som inte ser vetenskapen som ett sökande efter sanningen, och som därmed inte rimligtvis kan vara i stånd att sköta sina professorliga arbetsuppgifter.

  • Det är lite intressant att Holmqvist utan knussel bekräftar att det med hans världsuppfattning inte är möjligt att slå fast huruvida George W Bush ljuger eller talar sanning.

  • Det sista stycke som Holmqvist citerar i sitt ebrev kommer inte från mig utan från bloggkommentatorn Björn, som säger att "vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa". Här kan jag bara hålla med Holmqvist när han vänder sig emot detta uttalande. Jag vet inte riktigt vad Björn menar, men att vetenskapen ständigt behöver kritiseras och ifrågasättas skriver jag gärna under på - inte minst då ett sådant kritiskt förhållningssätt utgör en grundsten i själva den vetenskapliga metoden. Men jag skulle föredra om kritiken fördes på ett förnuftigt vis, utan tokrelativistiska utgångspunkter som på förhand utesluter att vetenskapen skulle kunna närma sig sanningen om hur världen faktiskt, objektivt, är beskaffad.

Nedan alltså Bosse Holmqvists ebrev till mig, daterat 3 juni 2012 kl 21:14. Jag återger det ordagrant, men har tillåtit mig att för tydlighets skull använda kursiverad och liten stil i återgivandet av de stycken som Holmqvist klippt ur min bloggpost och ur efterföljande kommentarstråd.

*****************************

Olle,

din blogg irriterade uppenbarligen tillräckligt för att jag mot min förmodan skulle svara på dina rader. Inte för att jag på något sätt kände mig träffad eller för att jag blev det minsta övertygad av dina argument utan mer för att jag fann din text så otillräcklig och motsägelsefull.

Att jag först kände tveksamhet inför det beror dels på att jag har hört de olika argumenten så många gånger och är trött på att diskutera uppfattningar som tillskrivs en men som man inte står för, och dessutom av erfarenhet vet att det man säger inte går fram eftersom kritikerna redan har en så klar mening om vad relativism är att de inte förmår ta till sig argument eller ens, tyvärr ofta, läsa innantill. Därför ryggmärgsreaktioner. Visst, jag har kanske gjort det svårt för mig redan genom att alls bruka termen relativism, då den så tydligt är ett rött skynke - vilket dina rader onekligen illustrerar. Jag skulle kunnat ha kallat det kontextualisering, situering eller kanske rentav paradigmberoende, och möjligen inte ha provocerat lika mycket. Men - som jag även skrev i min artikel - det har inte hindrat Rorty från att få utstå både spott och spe för sitt relativiserande. – Dels tycker jag inte att ditt språkbruk, som dock inte är det värsta i sammanhanget, inbjuder till diskussion: flumvänster, simpel, vulgär, förvirring, etc. Ingen bra grund för att diskutera.

För övrigt uppfattar jag de flesta kritikers försök att argumentera mot relativism som ryggdunkningar kolleger emellan; man målar upp skräckbilder och straw men, som inte alls passar på den relativism eller de relativister jag är bekant med, men som uppenbarligen fungerar för att styrka den egna övertygelsen - och det kanske är det viktigaste syftet? Tycker något sådant är tydligt även i kommentarerna till din blogg, liksom i ditt framhävande av Boghossian, som jag har svårt att ta på allvar. Det är knappast en särskilt träffande kritik han levererar men den har tydligen sitt värde för att bekräfta tron hos relativismkritikerna även om den inte övertygar kontrahenterna. Samtidigt är det mitt intryck att relativister är mer förtrogna med kritikernas texter än motsatsen. Ett tydligt exempel är Baghramians resonemang i boken "Relativism": hon för en hygglig diskussion på många sätt, men till syvende og sidst hamnar hon i den vanliga enkla kritiken och läser inte (i alla fall en del av) de som kritiseras annat än i andrahandsversioner. (Jag har ett längre avsnitt om motsägelsefullheten i hennes bok i min bok "Till Relativismens försvar".)

Men för att konkretisera min kritik kommer jag nedan att kommentera en del av dina märkligare påståenden.

Det börjar ganska bra, med att Holmqvist deklarerar att människan, enligt relativisten,
    aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig, oföränderlig och universell sanning. All kunskap är istället inbäddad i och en produkt av de sammanhang i vilka den uppkommer - språk, historia, samhälle, etc.
Vidare får vi veta att
    kunskap och föreställningar i olika tider och olika traditioner, discipliner och samhällen skiljer sig åt och är beroende av de förutsättningar som råder vid en given plats och en given tid,
och att
    kunskapens situationsberoende och kulturens mångfald [är] därför något oundvilkigt och ofrånkomligt, något man är tvungen att förhålla sig till.
Det här är kloka påpekanden, som man dock inte behöver vara relativist för att skriva under på -

Intressant att det "börjar ganska bra". Så långt är vi alltså överens? Jag undrar. Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap - vilket du ändå tycks vilja göra.

Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi - mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. Visst, det finns ju det solipsistiska argumentet, som jag dock föredrar att inte omfatta. Att något faktiskt finns är ett antagande som jag inte har några problem med, men det löser enligt min uppfattning ingenting. För som den tidigare punkten konstaterade: vår kunskap om verkligheten, om det som omger oss, om ontologin om du så vill, är alltid förmedlad via vår kultur, vår plats i tiden, våra utgångsantaganden, vårt sätt att begreppsliggöra den (och om man vill föra det än längre: våra sinnens begränsningar och räckvidd), dvs. just det som kunskapens inbäddadhet innebär, dess situering för att tala med Haraway. I den meningen tycker jag snarare att min än din hållning håller isär och förmår skilja mellan ontologi och epistemologi, mellan vad som finns och vad vi vet! Vi ser aldrig rent och oskyldigt och enbart empiriskt på verkligheten, en uppfattning som inte ens Popper var främmande för. Och detta är inte precis en originell ståndpunkt! Så att hänvisa till verkligheten räcker inte, då det handlar om vår tillgång till den. – Din poäng är således helt irrelevant och inte förenlig med det du medgav ovan.

Så varför det skulle innebära någon radikal omvändelse från min sida att erkänna att verkligheten existerar - som du hoppas i en kommentar - bygger enbart på din fantasi om hur jag ser på ontologi resp. epistemologi. De flesta relativister jag läst har inte heller något problem med det - fast det givetvis är en bekväm föreställning för att driva med oss. Det tycks mig, som sagt, som att det är du som blandar ihop dem, genom att vilja upphäva skillnaden mellan dem, genom att hävda att vår kunskap är absolut objektivt sann. Vår kunskap om det som finns är i sista hand alltid VÅR kontextbundna kunskap om det där ute - och det är därför den är relativ.

Liksom andra relativister ansluter sig emellertid Holmqvist till ett språkbruk som på förhand utesluter en sådan möjlighet. I en typisk formulering skriver han att
    före 312 var kristendomen falsk, därefter blev den sann - för att kejsaren så ville.
Om Holmqvist istället hade valt att formulera sig som att "före 312 ansågs kristendomen falsk, därefter kom den att anses sann - för att kejsaren så ville" - då hade jag inte haft mycket att invända. Om vi för enkelhets skull identifierar kristendomen med utsagan P, definierad som
    "Jesus är Guds son och uppstod på den tredje dagen från de döda",
då vill jag påstå att P antingen är objektivt sann eller objektivt falsk, och att dess sanningshalt inte kan förändras av eventuella kejserliga påbud århundraden efter tidpunkten för Jesu påstådda uppståndelse. Genom att skriva "före 312 var..." istället för "före 312 ansågs..." lägger Holmqvist beslag på begreppet sanning för en betydelse som egentligen inte handlar om den faktiska sanningen om hur det verkligen är fallet, utan om folks uppfattning i frågan (vilket är en helt annan sak). Denna begreppsförvirring anser jag vara djupt skadlig, av skäl som jag strax skall återkomma till.

Här har du möjligen en poäng med "ansåg". Kanske skulle ha skrivit "försanthållanden" i stället. Men å andra sidan laborerar vi med olika sanningsbegrepp, där ditt tycks innebära något absolut ("objektivt sann"), medan mitt alltid är tids- och kontextbundet. Att jag sedan liksom du inte alls tror att Jesus uppstod är en annan sak; min poäng är snarare att (en del) människor då förmodligen var lika absolut övertygade om det som du tycks vara om vetenskapen idag, trots att du givetvis (?) inser att dagens vetenskapliga sanningar är föränderliga och kan komma att framstå som (kanske?) komiska - och i alla fall inte evigt och "objektivt sanna" - utan just tidsbundna någon gång i framtiden.

Låt mig först gå vidare med Holmqvists försök att desarmera delar av den kritik som riktats mot relativismen. Han skriver att
    ett [...] bara alltför välbekant argument mot relativismen är att den åtminstone tror på en absolut sanning, att allting är relativt. Den är således självmotsägande.
Detta argument desarmerar han med ett enkelt grepp:
    Men ett sådant sanningsbegrepp - att relativistens påståede är en absolut sanning - är absolutistens, inte relativistens, som inte behöver eller erkänner ett sådant.
Snabbt och elegant - 1-0 till Holmqvist och relativismen?

Nej, knappast. Holmqvists till synes enkla seger kommer sig av att han valt att befatta sig blott med en simpel vulgärversion av det antirelativistiska argument som inbegriper det som kallas relativismens självupphävande egenskap. Mer sofistikerade kritiker av relativismen föredrar följande version av argumentet.

Relativisten påstår att allting är relativt. Nu finns två möjligheter, antingen att (a) det är objektivt sant att allting är relativt, eller (b) att det blott är relativt sant att allting är relativt. Fall (a) gör relativismen självmotsägande och kan därför avfärdas. Återstår för Holmqvist och hans relativistvänner att falla tillbaka på fall (b) - vilket Holmqvist mycket riktigt gör i sin text. Men vad finns det då för anledning för oss andra att bry oss om vad han säger? Han har ju avsagt sig varje anspråk om att säga något om hur det faktiskt objektivt sett förhåller sig, och nöjer sig med ett relativistiskt "sannings"-anspråk, som inte betyder annat än att hans yttrande vinner gillande och gehör i de kretsar av postmodern akademisk flumvänster han tillhör. I och med att han saknar (eller i alla fall säger sig sakna) varje ambition om att påstå något om hur det verkligen, objektivt, ligger till, och blott ägnar sig åt något slags internt akademiskt socialt spel, så finner i varje fall jag inte någon anledning att ta det han säger på allvar.

Det oroar mig att du tror dig veta (eller har som mål att veta) "hur det verkligen, objektivt, ligger till". Finns då plötsligt de slutgiltiga sanningar som du i början inte trodde på, är de uppnåeliga? Det tycks mig som du vill äta kakan och ha den kvar. För egen del är det emellertid inte så att alla alternativ i en given tid är likvärdiga: jag tror hellre på min läkare än på en helare, jag tror hellre på Wegener än hans vedersakare - men jag tror i ingetdera fallet att det jag håller för sant är definitivt en gång för alla och "hur det verkligen ligger till". Det skrev jag också i min text, vilket du tydligen missade. Och gör dig därmed skyldig till det "egalitära felslutet" som jag redogjorde för - och vars innebörd ännu ingen relativismkritiker helt tycks ha förstått. (Antologin "Den svårfångade..." översvämmar av det. Jag bifogar min recension av sagda bok, som kanske kan intressera?! Får jag rekommendera särskilt sista stycket - rörande en del i mitt tycke minst sagt magstarka påståenden i boken.)

Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.

"så gott vi kan", "förhoppningsvis"? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det är bara genom denna ambition som vi - vetenskapen - erhåller vår speciella legitimitet i förhållande till andra sociala sysselsättningar som exempelvis jazz eller handboll. Om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar.

Det sociala spelet att vinna gillande, om du nu vill uttrycka det så, har inte minst vetenskapens företrädare varit duktiga på - särskilt att vinna mycket mer än enbart kollegors gillande. Å andra sidan vet vi båda två att vetenskapen inte är enhetlig på något sätt, att det finns en massa olika skolbildningar som slåss om resurser och som gör likartade anspråk på sanningen och verkligheten. Så nog är mycket av vetenskapen ett socialt spel!

Nästan oavsett vad vi forskare sysslar med så är det sanningen vi söker skaffa oss kunskap om - den objektiva sanningen om hur det verkligen ligger till:

"hur det verkligen ligger till" - du har svårt att släppa det...... Det är dessutom ett mycket stort, jag skulle vilja säga förmätet, anspråk. Och då är vi inne på det som verkligen oroar mig, som jag strax återkommer till.

Men när Holmqvist förnekar den objektiva sanningens existens, så reducerar han forskningen till ett socialt spel, en kamp för att finna gehör för forskningsresultat som är totalt frikopplade från verkligheten eftersom någon sanning om denna överhuvudtaget inte existerar. Som forskare finner jag denna tankegång demoraliserande.

En sådan sanning som du tydligen behöver klamra dig fast vid - som vi sett till stor del är en tro och en förhoppning - behöver jag inte. Utan att för den skulle anse att verkligheten inte finns och ställer vissa gränser för vad som är möjligt att göra eller tänka. (Följaktligen är föreställningen om "totalt frikopplade" ännu en av de väderkvarnar du kämpar mot.) Men visst är mycket forskning en kamp om resurser, just ett socialt spel.

Holmqvist strör till synes tvärsäkra påståenden omkring sig - att Roms kejsare ändrade sig om kristendomen år 312, att vetenskapshistorikern Donna Haraway i uppmärksammade undersökningar betonat kunskapens kontextberoende, etc, etc - men vad menar han egentligen med dessa? Ja, han kan inte gärna mena att de är sanna, eftersom någon sanning inte finns. Men då är de ju inte ens några påståenden, ty att påstå något är ju detsamma som att hävda att det är sant. Vad är de då? Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?

Det är som om du verkligen inte vill förstå att vi har olika sanningsbegrepp. Mina påståenden är utsagor som utgör sanningar inom de traditioner i vilka jag är delaktig, resultat av min läsning av historiska undersökningar som förvisso har sina utgångspunkter och förutsättningar, vilka måste accepteras för att utsagorna ska kunna sägas vara sanna (eller försanthållna). Jag skrev redan i min artikel att jag finner det problematiskt att den som inte tror på en absolut sanning omedelbart uppfattas som en förnekare av allting, som en total nihilist eller subjektivist - anklagelser som är legio i dessa sammanhang. Men jag har alltid haft svårt för extremer. Jag är faktiskt rätt trött på alla filosofer som ännu inte verkar ha begripit detta, dvs att det inte handlar om allt eller inget.

Nu är det inte bara som försvarare av särintresset vetenskap som jag avvisar relativismen. Jag anser att det finns ännu viktigare skäl att avvisa det relativistiska synsätt som Holmqvist försvarar. Den centrala tankefiguren har jag hämtat hos Alan Sokal, och följande ord är hämtade från min recension av hans bok Beyond the Hoax:
    Antag att vi som fäster vikt vid sådant som social rättvisa och omsorg om kommande generationer - och som därmed kan räknas som "vänster" i vid mening - godtar den relativism som delar av den akademiska vänstern anbefaller. Då förlorar vi det kanske viktigaste vapnet mot de högermän som sprider direkta lögner i syfte att motivera Irakinvasioner och uppluckrad miljölagstiftning, nämligen att påtala att de ljuger. Ty deras syn på världen är med ett relativistiskt synsätt varken sannare eller falskare än någon annan.
Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen - att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat - men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet att "sant" och "falskt" definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa - varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? Genom att slå fast att han ljuger och att vi har rätt? Enkelt och bekvämt, men knappast något som kan övertyga motparten. Eller genom att undersöka vilka våra skilda utgångspunkter är, vilka värderingar de utgår från och vilka konsekvenser de får - och kanske utifrån dessa kunna göra ett val - som dock, menar jag, inte kan frikopplas från våra politiska, moraliska och demokratiska värderingar. Och här blir det faktiskt, vare sig vi vill eller inte, manövrer i ett maktspel. Somligt är definitivt att föredra framför annat - men ett sådant val är baserat på värderingar mer än på en objektivt sann kunskap om verkligheten.

Något liknande sker när mitt synsätt uppfattas som blott förvirring och tankeslarv, som i din förhoppning om att omvända mig eller vara lätt att omkullkasta. (Samtidigt bygger dylika förhoppningar uppenbarligen på en heltigenom missuppfattad föreställning om vad relativismen står för!) Det är naturligtvis enkelt och bekvämt att på det sättet avfärda en föreställning som man ogillar - den egna är ju självklart den rätta, därför måste de andra missta sig. Och ändå kan den relativistiska-kontextualistiska syn jag omfattar söka stöd i decenniers vetenskapssociologi, -historia och -teori, om än inte alltid den explicit relativistiska slutsatsen dragits, liksom i filosofiska uppfattningar (som i David Bloors Wittgensteinläsning).

En konsekvent genomförd kontextualistisk uppfattning tycks vara svår för de flesta filosofer att ta till sig, man ser sig gärna som sanningens innehavare med rätt att döma de andra, med ett ofta uttalat von oben-perspektiv. I stället för att reflektera över den egna positionens förutsättningar och utgångspunkter, ser man sig gärna som sanningens riddare - och då måste alla andra ha fel. Men även en sådan uppfattning har sin kontext, och handlar naturligtvis också - eller vill du förneka det? - om en kamp om positioner och resurser! Även filosoferna har sina skolbildningar, sina utgångspunkter och sin tidsbundenhet.

Samtidigt förundras jag över Sokals påstående om varför han ska hålla på om det "bara" är tidsbundna resultat som kan uppnås. Kan förstå att det kan uppfattas som demoraliserande att hävda det tidsbundna och därmed i någon mening provisoriska i en uppfattning för den som vill hoppas och tro på att han uppnått en för alltid giltig sanning. Men återigen, är inte det ett orimligt stort anspråk? Ett krav om gudalik kunskap? Som samtidigt utgör ett anspråk på företräde, det blir således en fråga om makt - igen. Dessutom tycker jag att Sokals slutsats utgår från det egalitära felslutet, att allt är lika (o)giltigt - som alltså är långtifrån min uppfattning. Det senare tycks du har förstått utan att ha förstått att min måttstock utgår från rådande kriterier och värderingar för vad som är god (och dålig) kunskap, kriterier och värderingar som är historiska. (På så sätt kan jag också med lätthet avfärda Nordin.)

I stället för att uppfatta detta som demoraliserande, kan en relativiserande syn betraktas optimistiskt: vi utvecklas ständigt, nya frågor tillkommer, nya svar lämpade för den tid vi lever i presenteras, i stället för att klamra oss fast vad som är dömt att bli föråldrat - förr eller senare! På så sätt blir vår kunskap, för att citera Max Weber, som brottades med dessa saker, "evigt ung".

(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.

Detta - om sanningen finns eller inte men ändå ska utgås ifrån - tycks mig mycket märkligt, återigen äta kakan och ha den kvar. Och nästa påstående är verkligen tveksamt. Måste vetenskapen stå oemotsagd? Får den inte granskas? Står den över all kritik? Kan den entydigt ge oss den bästa vägledning? Det är inte länge sedan lobotomi och DDT gav Nobelpris. Vem kan utesluta att delar av dagens vetenskap går samma öde till mötes? Och är hela det vetenskapliga samhället verkligen enhetligt, ger det oss en entydig väg att följa? Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur kärnfysikerna splittrades i två helt olika läger på 70-talet. Så var det med den entydigheten. Samtidigt kan jag i detta inte läsa något annat än just en "manövrer i ett maktspel": vetenskapens primat ska bevaras oanfrätt.

Jag tycker faktiskt detta är oroande. Varje uppfattning som "måste stå oemotsagd" innebär för mig ett anspråk på ofelbarhet och hör mer hemma i religiösa eller totalitära sammanhang, inte i frågor om kritiskt tänkande verksamheter, som olika vetenskaper ändå gör anspråk på att vara.

Avslutningsvis, så tror jag knappast att du heller låter dig övertygas av mig, din tro på sanningen är nog alldeles för stark för det. Men förhoppningsvis kanske du blir klar över att din uppfattning om relativism mest är din och dina likasinnades uppfinning samt att en relativistisk uppfattning inte nödvändigtvis är ett utslag av förvirring och oansvarigt flum. Fast f-n tro't.....

Bosse

måndag 4 juni 2012

Bloggpost nr 100

Det här är mitt hundrade blogginlägg sedan starten i juli förra året. Jag firar jubileet med att bjuda på xkcd:s kommentar till den Fermis paradox som jag tidigare haft uppe till diskussion här och här


Correlation


Vi behöver dock inte nödvändigtvis låta oss övertygas av myror-på-klinkersargumentet. Vilka mål och önskningar teknologiskt avancerade utomjordingar än håller sig med är det svårt att tänka sig annat än att de behöver omstrukturera energi och materia för sina syften, och att detta sätter avläsbara spår. I en av de intressantaste uppsatser jag läst på det här området skriver Robin Hanson följande.
    We expect advanced life to substantially disturb the places it colonizes. Whenever natural systems are not ideally structured to support colonists, we expect changes to be made. And unless ideal structures always either closely mimic natural appearances or are effectively invisible, we expect advanced life to make visible changes.

    For example, it only takes a small amount of nuclear waste dropped into to visibly change its spectra [Whitmire & Wright 80.] And a civilization might convert enough of a star's asteroids into orbiting solar-energy collectors to collect a substantial fraction of this star's output, thereby substantially changing the star's spectral, temporal, and spatial appearances. Even more advanced colonists may disassemble stars [Criswell 85] or enclose them in Dyson spheres well within a million years of arrival. Galaxies may even be restructured wholesale [Dyson 66].

    If such advanced life had substantially colonized our planet, we would know it by now. We would also know it if they had restructured most of our solar system's asteroid belt (though much smaller colonies could be hard to detect [Papagiannis 78]). And they certainly haven't disassembled Jupiter or our sun. We should even know it if they had aggressively colonized most of the nearby stars, but left us as a "nature preserve".

    Our planet and solar system, however, don't look substantially colonized by advanced competitive life from the stars, and neither does anything else we see. To the contrary, we have had great success at explaining the behavior of our planet and solar system, nearby stars, our galaxy, and even other galaxies, via simple "dead" physical processes, rather than the complex purposeful processes of advanced life. Given how similar our galaxy looks to nearby galaxies, it would even be hard to see how our whole galaxy could be a "nature preserve" among substantially-restructured galaxies.

    These considerations strongly suggest that no civilization in our past universe has reached such an "explosive" point, to become the source of a light speed expansion of thorough colonization.

fredag 1 juni 2012

Tage Danielsson om Pythagoras sats

Ett av de mest prisvärda bokinköp jag gjort på senare år var då jag på en loppmarknad förrförra sommaren inhandlade ett exemplar av Tage Danielssons bok Bok från 1963 till det facila priset av 5 kr. I denna bok får vi ta del av ett mäkta instruktivt svep över olika litterära stilar, från memoarer och pamfletter till schlagertexter och middagstal. I ett särskilt kapitel rubricerat Åsikter bjuder författaren på en uppsättning sådana, som läsekretsen inbjuds att låna och återge på tidningars insändarsidor. Hans avsikt är att höja kvaliteten på dessa sidor. Behovet av en sådan kvalitetshöjning anser han vara mycket stor, och exemplifierar med vad han betecknar som en "insändare av normalkvalité":
    Herr redaktör!

    Tillåt en vanlig medborgare att yttra sig i en fråga. Jag anser att Francoregimen borde störtas, för det är ju förtryck där, men det finns ju fina badstränder, och därför tycker jag Franco är bra.

    Semesterfirare, 32 år.
Ja, det var ju inte någon särskilt lyckad insändare, men till form och innehåll dessvärre ack så typisk, såväl 1963 som idag. Och jag undrar i mitt stilla sinne vad Tage Danielsson skulle ha tyckt om dagens vildvuxna bloggosfär, som knappast kan sägas hålla högre kvalitet än insändarsidorna. Min egen blogg utgör näppeligen något undantag, så varför inte slå till och, i hopp om att åstadkomma åtminstone en tillfällig kvalitetsförbättring, låna en av Tages åsikter? Jag väljer en som handlar om ett av mina favoritämnen - matematik - och som rentav anknyter till den bloggpost om högdimensionell geometri jag skrev för ett par veckor sedan. Läs och betänk!
    Pythagoras påstår att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Det där är väl mest facksnack. Jag trodde aldrig på geometrin i skolan, och jag tycker det är onödigt att tuta i små barn en massa påståenden och bevis som man aldrig stöter på i verkliga livet. Jag har i varje fall aldrig varit i den belägenheten att jag har stött på ett par kateter, med kvadrater på, och därvid resonerat så här: "Ja nu har jag kvadraten på ett par kateter här. Undras just om summan utav dessa kan vara lika med kvadraten på hypotenusan?"

    Allvarligt talat, vad har man för glädje av en sådan frågeställning?