söndag 27 november 2011

Kunskap på gott och ont

Jag undslapp mig nyligen, här på bloggen, påståendet att kunskap har ett egenvärde. Kanske var det förhastat - etik och värdeteori är knepigt värre. Vad jag menade var på ett ungefär följande. Allt annat lika föredrar jag att veta hur världen är beskaffad framför att inte göra det - en preferens som jag knappast är ensam om, och som (mina vidlyftiga månatliga bokinköp till trots) är starkare än vad dess avtryck i BNP indikerar.

Men är det verkligen sant att jag föredrar att veta hur världen är beskaffad? Inte på alla punkter. När det gäller mina vänners matsmältning med tillhörande avfallsprodukter föredrar jag att inte ha alltför detaljerad kunskap, för att nu ta ett exempel bland många. För ett annat exempel hänvisar jag till en text jag skrev 2008 om farorna med vidskepelse och religiösa vanföreställningar, där jag tillät mig följande reservation:
    Jag tycker [inte] att religiösa vanföreställningar alltid och i alla lägen bör bekämpas. Torgny Lindgren berättar i sin roman Norrlands akvavit om den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson som på sin ålders höst återvänder till de trakter i norra Västerbotten där han en gång frälst så många själar. Under sina år i förskingring har han blivit klar över att det han för snart ett halvsekel sedan förkunnade var helt på tok. Gud finns inte, och Olof vill nu meddela sina gamla lärjungar denna insikt. Den urgamla Gerda, som ligger på sitt yttersta, gläds till tårar över att återse sin själasörjare, och talar varmt om sin tro och förtröstan. Olof drabbas av tunghäfta, och det hela är andlöst spännande: måtte den gamla hinna dö innan Olof kommer till skott med att slå sönder hennes världsbild!
Ett annat exempel där det finns anledning att ifrågasätta om kunskap alltid är av godo tar Christer Fuglesang upp i en kolumn i det nyutkomna numret av Sans, nämligen placeboeffekten:
    Verkan tros komma av att patienten förväntar sig att medlet ska hjälpa mot symtomen. Om man övertygar en patient som får lindring av placebo om att medlet faktiskt inte kan fungera och effekten därmed upphör, har man då gjort något oetiskt? Detta är ett specialfall av den större frågan om i vilken utsträckning man ska blanda sig i folks livslögner. Alla tycks ha livslögner, och en del argumenterar för att det är nödvändigt, att vi blir lyckligare så. Men var ska man dra gränsen mellan att framhålla sanningen och låta tron bestå när det sistnämnda verkar gynna den individuella lyckan mest?
Det är inte svårt att hitta ytterligare kandidater till motexempel till tesen om att kunskap är gott. Filosofen Nick Bostrom gör ett mycket läsvärt försök till systematisk genomgång i sin uppsats Information hazards: a typology of potential harms from knowledge från 2009 - varmt rekommenderad läsning! Listan över exempel blir mycket lång, alltifrån lättsamma exempel som att jag inte i förväg vill veta hur filmen slutar1, via risken att jag genom att ha bevittnat t.ex. en avrättning i undre världen besitter kunskap som innebär fara för mitt eget liv, till de eventuella apokalyptiska konsekvenserna av forskningsframsteg inom exempelvis bioteknik eller artificiell intelligens - något jag varit inne på i ett par tidigare blogginlägg.

Inför Bostroms närmast överväldigande parad av exempel på vad han kallar information hazards - möjliga negativa konsekvenser av ökad kunskap - är jag nu nog beredd att släppa tesen om kunskap som något i grunden gott. En rimligare hållning verkar vara att betrakta kunskap som något som kan vara på gott eller ont, och att vi helt enkelt får göra vårt bästa att avgöra saken från fall till fall. Bostrom avstår ödmjukt från att ge något bestämt svar på vad för slags förhållningssätt som är det rätta. Det finns dock, som han påpekar, en väldig bias för idén om kunskap som något gott, inte minst i akademiska sammanhang:
    One possible response [to the whole plethora of possible information hazards] would be to take to heart the manifold ways in which the discovery and dissemination of information can have negative effects. We could accept the need to qualify the fawning admiration and unquestioning commitment to the pursuit of truth that currently constitutes official policy—if not always consistent practice—in most universities and learned bodies. A motto like Harvard’s “Veritas!” could be viewed as naïve and reckless. Instead, one might conclude, we ought to think more carefully and open‐mindedly about which particular areas of knowledge deserve to be promoted, which should be let be, and which should perhaps even be actively impeded.


Fotnot

1) Ett annat exempel åt det mer lättsama hållet i Bostroms uppräkning är följande.
    Two gentlemen, A and B, are in a small room when A breaks wind. Each knows what has happened. Each might also know that the other knows. Yet they can collude to prevent an embarrassing incident. First, B must pretend not to have noticed. Second, A might, without letting on that he knows that B knows, provide B with some excuse for escaping or opening the window; for example, A could casually remark, after a short delay, that the room seems to be rather overheated. The recognition hazard consists in the possibility of dissemination of some information that would constitute or force a public acknowledgement; only then would the flatus become a socially painful faux pas.
Ännu ett:
    Suppose that hundreds of rock fans are driving to the Glastonbury music festival. At some point each driver reaches an intersection where the road signs have been vandalized. As a result, there is uncertainty as to turn left or right. Each driver has some private information, perhaps a dim drug‐clouded recollection from the previous year, which gives her a 2/3 chance of picking the correct direction. The first car arrives at the intersection, and turns right. The second car arrives, and also turns right. The driver in the third car has seen the first two cars turn right, and although his private intuition tells him to turn left, he figures it is more likely that his own intuition is wrong (1/3) than that both the preceding cars went the wrong way (1/9); so he turns right as well. A similar calculation is performed by each subsequent driver who can see at least two cars ahead. Every car ends up turning right.

    In this scenario, there is a 1/9 chance that all the rock fans get lost. Let us suppose that if that happens, the festival is cancelled. Had there been a dense fog, preventing each driver from seeing the car in front (thus reducing information), then, almost certainly, approximately 2/3 of all the fans would have reached Glastonbury, enabling the festival to take place. Once the festival starts, any lost fans can hear the music from afar and find their way there. We could thus have a situation in which reducing information available to each driver increases the chance that he will reach his destination. Clear weather creates an informational cascade that leads to an inefficient search pattern.

lördag 26 november 2011

Den principfaste politikern Per Ahlmark

Trots att 83:orna Gustaf Fridolins och Annie Lööfs raketkarriärer förvränger perspektivet på svenska politikers åldrar en smula får nog Per Ahlmark ändå klassas som ett före detta politiskt underbarn. Född 1939 var han alltså bara 39 år gammal då han 1978 drog sig tillbaka från partipolitiken för att under de följande decennierna ägna sig åt författarskap och partipolitiskt obunden samhällsdebatt.

Den fråga som han ständigt återkommer till är försvaret av demokratin och fördömandet av diktaturer, vilket i sig är gott och väl, men som i Ahlmarks fall tenderar att bli problematiskt då det urartar i en extremt enögd syn på Israel-Palestina-konflikten (där all kritik mot Israel slentrianmässigt avfärdas som antisemitism), i ett försvar av Irakinvasioner och liknande våldsinsatser, och mer allmänt hamnar obehagligt nära amerikansk neokonservatism.

Sitt genombrott som samhällsdebattör fick Ahlmark redan som gymnasist, genom den uppmärksamhet som hans hemställan till regeringen, författad tillsammans med skolkamraten Hans Hederberg, fick. Ahlmark och Hederberg protesterade mot den obligatoriska morgonbönen på Södra Latin som de ansåg kränkte deras religionsfrihet. Deras tilltag väckte en idag närmast obegriplig anstöt, men vinden vände (åtminstone i Ahlmarks närmaste omgivning) då Herbert Tingsten gav dem sitt stöd på Dagens Nyheter ledarsida.

1958 gick Ahlmark med i Folkpartiets ungdomsförbund, och redan 1960 valdes han till förbundets ordförande. Han kom snabbt att bli en av partiets mer inflytelserika idédebattörer, och när han 1978 lämnade partipolitiken hade han hunnit med både att bli partiledare och att sitta halvannat år som arbetsmarknadsminister i den första regeringen Fälldin.

Per Ahlmark är nu aktuell med självbiografin Gör inga dumheter medan jag är död. Den är både intressant och irriterande, men som helhet klart läsvärd. För ett mer nyanserat omdöme om boken vill jag lyfta fram två svagheter hos den, och en styrka.

Bokens första svaghet är dess språk. Detta förvånade mig verkligen, då ju Ahlmark under åren närmast efter sitt avhopp från politiken skrev flera diktsamlingar, och jag föreställde mig att en poet borde behärska språket bättre. Men sida upp och sida ned störs man av grammatiska tveksamheter och okänsliga ordval. Som ett exempel (bland hundratals liknande) kan nämnas hur Ahlmark kallar den tobaksrök som ständigt stod kring Thorbjörn Fälldin för ”Lützen-dimma” - en tämligen sliten metafor som man dock kunde överse med om den användes en gång, men när Ahlmark några dussin sidor senare använder exakt samma uttryck en gång till blir det för mycket.

Av alla Ahlmarks språkliga egenheter är hans extremt frekventa bruk av ordet ”naturligtvis” det allra mest irriterande. I hans användning - i meningar som ”Den pjäs som överväldigade mig mer än allt annat blev naturligtvis uruppförandet 1956 av Eugene O’Neills ’Lång dags färd mot natt’” - signalerar ordet att läsaren antingen är korkad eller gravt obildad som inte inser hur slutsatsen följer som en självklarhet antingen ur vad som sagts tidigare i boken eller ur sakförhållanden som varje bildad människa rimligtvis borde känna till. Ahlmark verkar helt omedveten om denna hans stilistiska egenhet, och hur det slår tillbaka på honom själv när han förlöjligar H.M. Konungen för dennes ständigt återkommande ”självfallet”.

Bokens andra svaghet är dess brist på intellektuell reflektion, i följande avseende. Ahlmark redogör för en rad hårda meningsmotsättningar han varit inblandad i, främst från tiden som politiker men också senare. För att förstå dessa konflikter räcker det inte att få veta Ahlmarks ståndpunkt - vi behöver också veta vilka argument som finns för ståndpunkten, vilka som finns för motpartens ståndpunkt, och gärna också hur Ahlmark tänkt när han vägt dessa mot varandra. Sådan fördjupning lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro i boken.

Den avgörande konflikten inom den Fälldinska trepartiregeringen - vilken Ahlmark satt med i 1976-1978 - som några månader efter hans avhopp ledde till regeringens fall, var den om kärnkraften. Ahlmarks insiderbeskrivning av konflikten är av visst intresse vad beträffar intrigspelet såväl inför regeringsbildningen som under själva regerandet, men hans behandling av konfliktens sakinnehåll är ytterst torftig. Han beskriver den kort och gott som att Folkpartiet och Moderaterna var angelägna om att Sverige skulle ha en tillräcklig elförsörjning, medan Centerpartiets ståndpunkt att kärnkraften borde avvecklas inte ens antydningsvis ges någon förklaring. Just denna fråga råkar jag känna till såpass väl att Ahlmarks ointresse för sakargument inte betyder så mycket för mitt utbyte av boken, men det finns andra frågor där frånvaro av sakdiskussion gör att jag får svårt att förstå konflikten.

Ett sådant exempel är striden om tvåkammarriksdagen, vars avskaffande 1971 föregicks av många års strider, där de borgerliga partierna (inte minst Folkpartiet och Per Ahlmark) drev på för att införa dagens enkammarsystem, medan Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen höll emot. Ahlmark ger en synnerligen svartvit bild av konflikten, där enkammarriksdagen beskrivs som det demokratiskt enda godtagbara, och Socialdemokraternas motstånd som enbart ett principlöst försök att klamra sig fast vid makten. Här hade jag verkligen önskat mig en fördjupning i själva sakfrågan, men Ahlmark nöjer sig med att döma ut tvåkammarriksdagen som ”odemokratisk” - en devalvering av ordet som jag finner snudd på stötande. Såvitt jag kan se skiljer sig tvåkammarsystemet från det nuvarande i tre avseenden, nämligen (i) att ledamöterna i första kammaren valdes inte direkt av valmanskåren utan indirekt via kommuner och landsting, (ii) att inte hela riksdagen omvaldes samtidigt, och (iii) att de två kamrarnas ledamöter valdes på olika mandattid. Ingen av dessa saker slår mig som ”odemokratisk”, och det minsta man hade kunnat önska av Ahlmarks diskussion vore att han preciserade vad det var i systemet som fick honom att ta till sådana brösttoner.

Ett annat exempel på otillräckligt förklarad meningsmotsättning är striden i Folkpartiet efter valet 1973 rörande ett eventuellt samgående med Centerpartiet. Pådrivande var dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén, medan Ahlmark dömde ut idén som ett försök att förinta Folkpartiet och därmed beröva Sverige ett liberalt alternativ. Men inte ens den mest naivt nickande läsare kan väl tro på att detta var Heléns och en rad andra ledande folkpartisters verkliga motiv för reformen? Nog hade väl dessa ändå en idé om att ett samgående på något vis skulle gynna Sverige? Om detta tiger Ahlmark, till förfång för skildringens begriplighet.

Bokens stora styrka, å andra sidan, finns i Ahlmarks psykologiska personteckning av sig själv, som är mycket intressant och känns väldigt äkta. Både hans sympatiska och hans mindre sympatiska drag tecknas ingående och ibland obamhärtigt. Bokens titel (lånad av den judisk-österrikiske 1800-talstänkaren Theodor Herzl) är snudd på genial, då den fångar dels författarens fixering vid sin kroppsliga skröplighet (troligtvis med hypokondriska inslag), dels hans närmast totala brist på ödmjukhet i torgförandet av sina egna värderingar som De Enda Rätta.

Till hans mer tilltalande drag kommer en principfasthet som förbjuder honom att av strategiska skäl driva frågor mot sin egen övertygelse, eller ens att tillfälligt släppa frågor han själv finner viktiga. Detta är en egenskap jag beundrar och gärna vill efterlikna (om än inte in absurdum), men den är utan tvekan också kostsam. Något enkelt och entydigt svar på varför han lämnade politiken ger Ahlmark inte, men för mig känns det ganska tydligt att hans principfasthet gjorde det slitsamt att verka i en organisation med många olika viljor och idéer. För att konstruktivt arbeta tillsammans även om man inte tycker lika i alla detaljer krävs ett visst mått av kompromissvilja, något Ahlmark tycks ha haft mindre av än många andra, mer uthålliga, politiker.

En sidoeffekt av hans utpräglade principfasthet och närmast totala övertygelse om att själv sitta inne med sanningen, är att han haft lätt att bli ovän med folk. Påfallande många av bokens personporträtt blir därför till bittra karaktärsmord. Bland dem som utsätts för detta finns Ahlmarks företrädare på partiledarposten Gunnar Helén, hans efterträdare Ola Ullsten, moderatledarna Gösta Bohman och Carl Bildt, och Filmhusets tidigare styrelseordförande Harry Schein. Ett påfallande undantag är Torbjörn Fälldin, som Ahlmark trots de ibland svåra meningsmotsättningarna tyckte och tycker mycket om.

tisdag 22 november 2011

För ett positivt förhållningssätt även i svåra tider!

Man skall tänka positivt, sägs det. Själv tenderar jag dessvärre ofta, här på bloggen och på annat håll, att fokusera på samhällsproblem och på orosmoln som tornar upp sig när vi blickar framåt i tiden. Att i alltför dystert tonläge framhålla dessa saker är inte bra. Med denna bloggpost skall jag försöka göra en smula bot och bättring.

Tag till exempel de varningar vi nås av rörande den globala uppvärmningens konsekvenser, som att Amazonas regnskogar kan vara på väg in i en dödsspiral, och att Grönlandsisen smälter? Hur skall vi reagera på dessa? Ja, de är absolut inte något att hänga läpp över - det blir ingen glad av. Låt oss istället sjunga en sång!





söndag 20 november 2011

Olles ABC-lära

Anckarström brutal han var
Min farmors mormors mormors far

Förtroendet för Calle Bildt
Förlorat och i olja spillt

Carlsen, Magnus, tusen takk
För ditt sätt att spela schack

Dyson är en visionär
Tänker sig en jättesfär

Eurons framtid står och väger
Osäkert i många läger

Fossilförbränningsfesten pågår
Snart vår regnskog står i lågor

Grönlands stora inlandsis
Står inför sin värsta kris

Häggström hävdar ett och annat
Mången debattör jag bannat

Östergötlands största svin
Heter Ingemar Nordin

Jesus som i himlen bor
Ondare än många tror

Kurzweils gissning - går den hem?
Tjugohundrafyrtiofem

Liberalen, debattör
Välja sina strider bör

Åt den som har skall varda givet
Matteus lärde: så'nt är livet

Nisse Landgren tutar bäst
När han jazzar är det fest

Ordinal och kardinal
Tvenne sorters räknetal

Av att läsa blir man klok
Särskilt utav Parfits bok

Quadrivium består av fyra
Konster som kan skattas dyra

Republik det vore bra
Det i Sverige vi vill ha

Sokals geniala spratt
Satte slöddret schack och matt

Tillväxt är en helig ko
Kan vi på dess löften tro?

Upplands största stad tar chansen
Av UI lånar lärdomsglansen

Vonnegut, en kloker man
Skrev som ingen annan kan

Wegman, Ed, den j-a dåren
En skam för statistikerkåren

xkcd skenbart störd
För den som ej är mattenörd

Vad är väl en knäckepil
Jämte asken Yggdrasil?

Konstant så är jag lång och bred
Växer blott i z-led

Åke Ortmark inte alls är
Klok när han drar sina valser

Ärkebiskop Hammar, visst
Räknas han som ateist?

Ökenvandringen är slut
Läsaren kan pusta ut

tisdag 15 november 2011

En anspråkslös undran

Tillåt mig en stilla undran. Det har de senaste veckorna rapporterats en hel del om missförhållanden i privatdriven äldreomsorg. Indignationen är stor, men jag förstår faktiskt inte problemet. Vi har ju faktiskt valfrihet i den svenska välfärden! Om man av någon anledning inte tycker om att ligga i nedkissade blöjor hela natten är det väl bara att byta till ett annat äldreboende? (Eller, möjligen mer realistiskt, se till att ha anhöriga som kan arrangera ett sådant byte.) Att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa är ju, som Hans Bergström påpekat, så till den grad självklart att det är rena rama förolämpningen att ifrågasätta saken.

onsdag 9 november 2011

Fri grundforskning!

Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.

På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.

Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.

För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.

När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees1 i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.

För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.

För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.

Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.2

Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.

Fotnoter

1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.

2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.

lördag 5 november 2011

Liv Strömquist - en serietecknare med något att säga

Det är med stor behållning jag läst den svenska serietecknaren Liv Strömquists två senaste album Prins Charles känsla (2010) och Ja till Liv! (2011). Strömquist är en strålande serietecknare, med vilket jag dock inte avser att hon skulle teckna vackert. Tvärtom tecknar hon avsiktligt fult och naivistiskt, vilket fungerar väldigt bra till hennes budskap. Ty budskap har hon, så till den grad att det nästan helt tränger ut sådant som vi annars är vana att se i seriealbum: sammanhängande berättelser med huvudpersoner som råkar ut för olika äventyr. Istället formar sig serierna till essäer eller föreläsningar - ytterst underhållande sådana. Liv Strömquist är utomordentligt påläst i de ämnen hon diskuterar.1

Hon är också arg. Nästan varje serieruta bubblar av det Strömquistska raseriet över orättvisorna i vårt samhälle. Man kan komma att tänka på samhällskritiken hos föregångare som Joakim Pirinen, Lena Ackebo och Lars Sjunnesson, men Liv Strömquist är ännu mer politisk än någon av dem. Det ständiga raseriet bidrar helt klart till läsvärdet, men har också en sida av hänsynslöshet som jag inte är säker på att jag gillar. Strömquist är totalt skrupelfri i användandet av verkliga människor - levande och döda - i sina serier: Prins Charles, Gry Forsell, Gustaf Fröding, Hugh Grant, Per Albin Hansson, Whitney Houston, Håkan Juholt, Nancy Reagan, Niklas Strömstedt och Arne Weise hör till dem som får finna sig i att figurera i måttligt smickrande sammanhang och i vissa fall utsätts för rena karaktärsmord. Robert Gustafsson straffar hon i Ja till liv! för något dumt han yttrat genom att ägna ett helt uppslag åt att fantasifullt lägga ut texten kring varför ingen någonsin under några som helt omständigheter skulle kunna tänka sig att ligga med honom.

Prins Charles känsla inleds med vad som allt att döma är en dokumentär scen från den presskonferens där Prins Charles och Diana kungör sin förlovning. Inför frågan "Are you in love?" från auditoriet uppstår en obekvämt lång tystnad innan Prins Charles svarar "Yes...", och därefter ytterligare pinsam tystnad innan han tillägger "whatever 'love' means". Resten av albumet går åt till att ur genusteoretisk synvinkel besvara Prins Charles fråga. Den romantiska kärleken är enligt Strömquist i hög grad en social kontruktion, och med hjälp av feministiska tänkare som Lynne Layton och Randall Collins spårar hon dess rötter och visar vilka förtryckande patriarkala strukturer vi idag lever med som den givit upphov till. För en person som (likt jag själv) har lite för liberala böjelser för att ha orkat fördjupa sig i vänsterfeministisk teori av detta slag utgör Prins Charles känsla en läsvärd och lättilgänglig introduktion.

I uppföljaren Ja till Liv! (en underbart ironsik titel) breddar Strömquist sina måltavlor: här är det inte bara könsförtryck det handlar om, utan hela det kapitalistiska samhället och de olika dimensionerna längs vilka hon observerar strukturellt förtryck: klass, utbildningsnivå, etnicitet, och så vidare. Boken är utformad som en ABC-lära, och formar sig bitvis till en katalog över typer hon inte gillar, med roliga uppgörelser med exempelvis moderater, kristdemokrater, kungligheter, entreprenörer, rika, liberalfeminister, medelklassiga miljöpartister och nördar. Ibland, som i stycket om just nördar, kan jag känna mig träffad och manad till omprövning av vissa stereotypa tankegångar. Dock inte i stycket om "offerkoftor", där jag nog vill mena att Strömquist gör ett rejält självmål.

Sammanfattningvis, dock: läs Liv Strömquist! Hennes pläderingar är givetvis inte invändningsfria, men kan bidra till att öppna nya perspektiv för den läsare som inte redan är hemtam i hennes politiska tankevärld långt ute på vänsterkanten. Och hon är fruktansvärt rolig.

Fotnot

1) Ett av flera originella grepp (för att vara i seriealbum) är den rikliga förekomsten av källhänvisningar och fotnoter.

tisdag 1 november 2011

Tre bloggar jag rekommenderar

Jag har de senaste dagarna fogat tre nya bloggar (nya endast i den betydelsen att jag nyligen fått kännedom om dem) till min blogglista i marginalen här till höger. De är alla tre värda en närmare presentation:

1. Tom Murphys Do the Math

Mänsklighetens framtid är ytterst osäker. Om vi ändå skall försöka oss på att skissera troliga framtidsscenarier, vilken storhet är då av mest avgörande betydelse för hur det skall gå? Frågeställningen är naturligtvis inte helt väldefinierad, men jag vågar ändå påstå att transhumanister och singularitarianer som Ray Kurzweil, Eliezer Yudkowsky och Nick Bostrom (tänkare som jag ibland hänvisat till här på bloggen) skulle svara information - vår framtid kommer i hög grad att avgöras av vår snabbt ökande förmåga att (via våra maskiner) hantera allt större mängder information.

Fysikern Tom Murphys svar verkar vara ett annat: energi. I den ena synnerligen intressanta och pedagogiska bloggposten efter den andra bjuder Murphy på överslagsräkningar kring frågor om exempelvis framtida energiproduktion, ekonomisk tillväxt och klimatförändringar - och de begränsningar som energi och relaterade fysikaliska storheter innebär för vårt handlingsutrymme. Hans lekfulla bloggpost Galactic-Scale Energy blev jag så förtjust i att jag refererade delar av hans resonemang på Uppsalainitiativet igår. Bland mycket annat läsvärt på Murphys blogg rekommenderar jag posterna Why Not Space? och Stranded Resources som tillnyktring för oss Star Trek-influerade drömmare som sedan barnsben när en längtan efter att få uppleva människans kolonisation av världsrymden.

Jag tror att de perspektiv jag här kontrasterar - information och energi - båda är viktiga att ta del av, och vad gäller det senare menar jag att Murphys blogg är en lysande pedagogisk resurs.

2. Eric Schwitzgebels The Splintered Mind

Filosofen Eric Schwitzgebels blogg blev jag uppmärksam på genom hans svidande vidräkning nyligen av sådan filosofi som hyllats för sin oklarhet och obegriplighet. Större förståelse har han för vad han kallar Crazyism - tanken att världens innersta sanningar på vissa områden kan vara så djupt kontraintuitiva att de framstår som galna. Kvantmekaniken är en god kandidat till sådant område, liksom medvetandefilosofin. Det senare är en Schwitzgebelsk specialitet, och hans nästan dagsfärska bloggpost Is the United States Conscious? i det ämnet är underbart crazyistisk.

3. Dave Walkers The dullest blog in the world

Dave Walker sticker ut en aning i förhållande till Murphy och Schwitzgebel genom att han inte bor i Kalifornien utan i England. Han anstränger sig till sitt yttersta att åstadkomma en så torftig och ointressant blogg som möjligt, men misslyckas kapitalt på så vis att dess läsvärde klart överstiger det bloggosfäriska genomsnittet.